Då var det dags. Det första blogginlägget. Nervöst. Rent av läskigt. Men också lite pirrigt. Ska jag vara en sån som bloggar? Hur är en sån som bloggar? Det låter både för ytligt och som för djupt vatten på samma gång, att vara en bloggare. Jag är ju en skrivpedagog. Som har blivit med blogg tydligen.
Eller ja, bestämt mig för att bli med blogg. Det skedde inte oförhappandes. Men jag har fortfarande mina tvivel. Det har säkert du med. Främst om varför jag inte kommer till saken gissar jag.
Jag tackar för tålamodet och lovar att jag inte kommer ha så lång startsträcka i framtida inlägg. Detta är trots allt det första, farliga, inlägget. Så känns det i alla fall, att behöva skriva i ett främmande format och dessutom behöva berätta om mig själv. Men en gång i tiden trodde jag inte att jag glatt skulle skriva på vare sig romaner eller dikter heller. Alltså löser sig nog detta med. Så, lite sent omsider…
Varmt välkommen!
Till mina skrivbordstankar och mitt lilla hörn av cyberrymden, Skrivbordet.
Här kommer jag dela med mig av mina tankar som rör det skrivande livet, det levande skrivandet och litteratur i allmänhet. Vad du kan förvänta dig lite mer specifikt återkommer jag till senare. Jag tänker att jag ska få det här med presentationen av mig överstökad först.
Den korta introduktionen är: Jag heter Elin Svedlund, jag kommer från Sundsvall men bor i norra Västmanland och jag älskar berättelser. Jag har två katter, en hund och en supergullig liten skrivstuga (lyx). Där skriver jag allt möjligt. För närvarande är det en kriminalroman som har huvudfokus, men det puttras även på med diverse noveller, dikter och andra romanidéer inom genrerna fantasy, mystery och romance. Också mitt evighetsprojekt som jag för mitt liv inte kan kategorisera utöver att det är en vanlig jävla roman.
Ofta är det queert, sarkastiskt och dråpligt när jag skriver (orelaterat till varandra). När jag inte skriver eller läser är jag upptagen med husdjursgos, tedrickande, skogspromenader och kanske stickning.
Räckte det som introduktion och du vill veta mer om vad denna blogg kommer att leverera för skrivbordstankar så kan du scrolla ned till ”Hur det blir med allt egentligen…” Men jag tjuvstartar med lite skrivbordstankar innan dess med. Här kommer en lite längre introduktion av mig, vad jag har för erfarenheter, varför jag gör det jag gör och varför du kanske är intresserad av att fortsätta läsa det jag skriver.
Min bakgrund…
Dessa skrivbordstankar kommer främst att utgå ifrån mitt arbete som skrivpedagog och mitt liv som skrivande människa. Men det kommer också att spela in att jag är litteraturvetare, bokälskare och en sucker för gripande berättelser och random fakta som jag omtolkar till gripande berättelser. Uhm… Jag tar och benar ut det där i tur och ordning.
I juni i år (2022) avslutade jag Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola där jag lärde mig om skrivandets hantverk och, framförallt, om skrivpedagogik. Hur jag hjälper andra att utveckla sitt skrivande, men också om allt som hör skrivandet till och min egen roll som pedagog. Jag skulle nästan vilja kalla det en utbildning i att vara en skrivande människa, och skrivande medmänniska.
Jag lärde mig att min roll inte handlar om att ha alla svaren eller veta exakt hur ett problem skulle tacklas. Snarare lärde jag mig hur jag kan leva med skrivandet på ett sådant sätt att frågorna blir en större tillgång än svaren. Att hitta rätt frågor, att hitta fler frågor.
Innan Skrivpedagoglinjen tog jag min kandidatexamen i litteraturvetenskap från Linköpings universitet. Det var fint spenderade år, att få förkovra mig i litteraturhistorien och börja skrapa på litteraturfältets enorma yta. Utöver den vanliga förståelsen för litteraturhistorien och litteraturvetenskapliga teorier fördjupade jag mig i kriminalromaner, essäer, fantastik och plats/miljö. Fyra ämnen som ligger mig varmt om hjärtat och ofta återkommer i mitt eget skrivande.
Om du inte ser någon tydlig koppling mellan dessa fyra ämnen så gör det inget. För det man främst behöver veta om mig är att jag en allätare när det kommer till böcker, information och det skrivna ordet överlag. En så kallad bokslukare sedan barnsben. På universitetet mynnade detta först ut i en b-uppsats kring platsens roll i Elly Griffiths Flickan under jorden (som på originalspråket bär det mycket mer poetiska namnet The Crossing Places) och till sist en c-uppsats om ordens kraft i Naomi Noviks Spinning Silver. Ämnen som jag älskade och gärna hade haft utrymmet att skriva friare och djupare om, så det är möjligt att det dyker upp här i framtiden. Lämna gärna en kommentar om det är nått du vill höra mer om.
Mitt varför…
Det som kanske inte är helt vanligt med min litteraturvetenskapliga bana är att den startade på ett kulturvetenskapligt program, där ämnet samsades om tiden med filosofi, historia och konst. Varför jag hamnade där istället för att gå direkt på litteraturvetenskapen? Jo, jag visste helt enkelt inte att det var det jag ville ännu. Som sagt, kunskapsslukare. Jag valde det bredaste programmet jag kunde hitta. Det var faktiskt nära att det blev filosofi som examen. Eller historia.
Fast. Inte egentligen.
Historia och filosofi rymmer visserligen mycket, både litteratur och livet till en viss del. Men inte på samma sätt som litteratur rymmer… allt. Skrivandet likaså. Där får allt plats. Man kan skriva om vad man vill, filosofera kring vad som helst, fastna för historiska perioder och researcha sönder dem för att sedan bringa dem till liv igen i sin berättelse. Det fanns egentligen aldrig något annat val för mig än att jobba med det skrivna ordet, fast det tog mig ett tag att inse det. Jag vill helt enkelt för mycket. Jag vill veta, uppleva, känna och få kännedom om allt och lite till. Och till slut gick det upp för mig att om jag valde litteraturen behövde jag inte stänga några dörrar, inte egentligen.
Jag kommer aldrig få veta hur det egentligen är att vara polis, historiker, veterinär, flygplansledare eller bibliotekarie, några av de yrken som jag någon gång funderat på (fast bibliotekarie har jag ändå ett ganska bra hum om efter några år som biblioteksassistent – tyvärr inte så mycket fokus på böcker som man kan tro, men ack så många andra viktiga funktioner). Men genom litteraturen kan jag komma nära. Väldigt nära. Och jag slipper våndan i att välja och välja bort. Allt för mycket i alla fall.
Det finns många andra saker jag kan säga om mitt varför och det kanske jag gör någon annan gång också. Men ärligt talat, behövs det? Med största sannolikhet är du som läser detta också en skrivande och läsande människa. Vilket betyder att du förstår varför.
Några faktiska skrivbordstankar…
Under åren har jag hunnit doppa tårna i betydligt fler kurser än programkurserna jag hittills berättat om. Det har varit diverse skrivkurser (såklart), genusvetenskap, ekofilosofi, science-fiction, poesi, teckenspråk, muntligt berättande, medeltidshistoria, samisk historia, dräkt- och interiörhistoria… är det för sent att bli historiker? Nej, skoja bara (skulle jag på riktigt överväga att byta bana så är det etnologi som hägrar). Men denna eklektiska samling kurser, som förhoppningsvis bara kommer att växa sig större i framtiden, visar på hur skrivandet låter min nyfikenhet på världen få ta plats.
Jag tänker att det här med nyfikenhet är väldigt viktigt. Inte bara för att livet inte ska bli tråkigt. Utan för att nyfikenhet är en av grundpelarna för kreativitet. Kanske själva grunden. Är inte skapande processen bara en nyfikenhet på vad som händer, har hänt och kommer att hända sen?
Alla har vi hört rådet att skriva om det man vet. Och det är en av sakerna man kan rikta sin nyfikenhet mot. ”Vad har jag varit med om, vilka berättelser har jag redan i mig?”
Men ens skrivande kan lika gärna utgå ifrån längtan efter det okända.
Eller viljan att ta reda på det man inte vet att man vet.
Ska jag uttrycka det på ett annat sätt skulle jag kunna säga “gräv där du står” som också är ett populärt uttryck.
Det är dock inte synonymt med att skriva det du vet. När du gräver där du står vet du din utgångspunkt. Du vet var du gräver och ungefär vad du tänker dig att du ska hitta. Men egentligen har du inte en jävla aning. Att gräva där du står behöver inte betyda att du ska utforska relationer från din barndom eller stora händelser i ditt liv. Det kan lika gärna betyda att du har ett intresse för rymden men nästan ingen kunskap, och det är helt enkelt där du står när du börjar gräva.
Jag avrundar med att tänka på en höna…
Har jag förklarat allt som jag lovade i början nu? Jag tror det. Det är väl kanske det där med “en sucker för gripande berättelser och random fakta som jag omtolkar till gripande berättelser” som kan behöva förklaras lite mer. Men kanske har ni redan anat vad jag menar?
Om vi tar exemplet rymden igen. Eller nej, det blir för platt. Ni vet redan att vilket fakta som helst om rymden sätter ens egen existens i perspektiv på ett svindlande sätt och ger upphov till en av två känslor. En djup känsla av meningsfullhet. Eller av meningslöshet. Lite beroende på hur faktumet framställs och hur man är lagd som person.
Istället tar jag en höna som exempel. Och hönans relation till pinnar. Specifikt pinnar att sitta på.
Jag läste härom året etologen Per Jensens bok Djurens känslor: och våra känslor för djur. Den innehåller forskning om hur djur upplever sina liv. Bland annat stod det att forskare har försökt ta reda på exakt hur viktig en nattpinne är för en hönas livskvalité. I ett experiment lärde man hönsen att forcera en dörr för att komma till mat, för att kunna se exakt hur tung dörren kunde vara innan de inte längre tog sig igenom. Sedan placerade man en nattpinne på andra sidan dörren för att se hur mycket hönsen var villiga att anstränga sig för att komma dit. Det visade sig vara nästan lika mycket som för maten. De kämpade till sin maxkapacitet eller nästintill för att få komma dit. Man har också undersökt vad som är en bra pinne för höns. Ja du läste rätt. Hönsen har en känsla för kvalité på sina pinnar, är inte det fantastiskt? Särskilt spelar höjd och bredd in för hur prima pinnen är. Det stod mer saker om höns relation till sittpinnar, men det som slog mig så hårt med det här kapitlet var hur studierna sammanfattades i en enda mening:
“En hönas längtan efter en pinne kan vara starkare än något du och jag kan föreställa oss.”
Första gången jag läste det började jag gråta. Jag blir faktiskt tårögd nu bara jag ser på meningen. Jag kan liksom inte förstå vidden av den betydelsen. Men jag vill förstå.
Eller är det betydelselöst?
Det beror väl som sagt på vilken sorts person man är. Och jag är en sådan som när jag får höra slumpmässig fakta om t.ex. höns relationer till pinnar hör något mer. Jag hör en berättelse. En berättelse om… ja, kanske inte riktigt om meningen med livet. Men en mening med livet. En av många. Det är varför jag håller på med det jag gör.
Hur det blir med allt egentligen…
Så, vad är det du kan förvänta dig av den här bloggen? Är det fler fakta och skrivbordstankar centrade kring höns?
Nja, kanske inte riktigt. Jag berättade detta för att illustrera lite tydligare hur jag fungerar som person – show don’t tell, du vet.
Men jag kan inte utesluta att det kommer fler höns. För skrivbordstankarna kommer att röra sig kring det skrivande livet och det levande skrivandet. Och som vi redan har etablerat rör skrivandet allt här i livet.
Förvänta er tankar om inspiration och förhållningssätt, om ensamhet och gemenskap.
Förvänta er också betydligt mindre filosofiska texter. Jag lovar att det kommer bli faktiska skrivtips med. Djupdykningar i olika genrer, skrivtekniska aspekter, prat om författarskap och recensioner av böcker.
Tack för att du har läst. Det var fint att få dela den här stunden med dig.
Vill du prata med mig om böcker, skrivande, hönor eller nått annat? Lämna en kommentar eller hitta mig på instagram: @skrivbordet.nu
