Att skriva är som att åka Bergbanan på Köpenhamns tivoli. Ibland kittlar det till i magen av glädje. Ibland är det så spännande att man nästan inte kan hejda sig. Ibland blir man lite rädd, kanske till och med lite ledsen. Men det är inte farligt att bli ledsen. Ibland faller saker på plats när man ser de skrivna orden. Ibland ser man svar på frågor man knappt visste att man undrat över. Ibland bara rinner berättelsen fram, den där berättelsen som pockat på för att komma ut.
Ibland behöver man lite (eller mycket hjälp) för att komma igång, för att komma vidare eller för att avsluta en text. Ibland behöver man en vägvisare när man snubblar runt där bland orden.
En sån vägvisare har du här.
Elin har varit gästlärare hos oss och arbetat både med våra teaterelever och vår Kulturskaparklass som är en utbildning för personer med intellektuell funktionsvariation. I båda klasserna blev eleverna inspirerande och fick en större lust till det skrivna ordet.
